Bunnahabhain 2009 är en utgåva från Gordon & MacPhail som destillerades 31/3-2009 och som sedan nästan 8 år senare buteljerades 21/3-2017. Alltså räknas den som en 7-åring. Den håller 60,5% ABV och har legat på First Fill Sherry Hogshead. Lanserades på Systembolaget den 18 augusti i år och kostade 845 kr.
Vi har tidigare intervjuat destillerichefen Andrew Brown på Bunnahabhain och du hittar den intervjun HÄR.
Doft
Beppe: Söta blommor med ett saltstänk. Apelsiner med ett täcke av nougat. Ett stänk av härlig ruffhet som närmast kan beskrivas med motorolja/svavel/krut. Mycket nötter och en skopa kaffe. Russin och kanderade äpplen strösslat med aprikosstössel. Kanske det allra häftigaste med denna sjuåring är att i doften märker du inte av dess ungdom. Visst är den rivig och eldig MEN den har så mycket mer att erbjuda. Imponerande minst sagt.
Kent: En mycket fräsch och inbjudande doft. Fruktigt och blommigt. En hel del citrusfrukter med en touch av bitterhet. Samtidigt sötma från exotiska frukter och färska frukter. Äpplen, plommon, fikon, aprikos och persika. En blommighet som för tankarna till sommarängar. Kryddigheten är inte påtaglig även om den finns där. Kanel och kardemumma framförallt. Inbjudande och fräscht.
Smak
Beppe: Till en början river den rejält. Dock inte så konstigt med tanke på de dryga 60 procenten. Dock ska sägas att i smaken avslöjas ungdomen betydligt mer än i doften. Ganska mycket frukter finns det här, både färska men även torkade sådana. Frukten ligger kvar under hela smakresan. Den är ganska stinn av honung och även lite hintar av vanilj finns där. Sötman är välbehövlig under det hårda trycket av de alkoholstinna kryddorna som kittlar tunga och gom. Någon ek att tala om finns det inte. Detta är en ung rivig rackare som går lite vart han vill när det gäller smaken. Några skvättar vatten lugnar ner honom en smula men han är svårtämjd.
Kent: Skönt bett av den höga alkoholhalten. Även i smaken är det fräscht, fruktigt och blommigt. Men jag upplever den sötare än jag förväntat mig efter att ha doftat på den, och det är ingen nackdel. Mjölkchoklad och vanilj lägger en härlig grund för aprikos, plommon och färska äpplen att dansa på. Visst upplevs den kryddig, främst pga alkoholhalten, men det är inte en distraherande kryddighet, utan snarare en omhuldande kryddighet. Eftersmaken ligger faktiskt kvar ett bra tag och den går i sötmans tecken. Frukterna får nu sällskap av citrus och smörkola. Det är riktigt gott!
Omdöme
Beppe: En ung och rolig whisky som faktiskt talar om att de troligtvis kokar en bra newmake hos Bunnahabhain. Doften är ljuvlig och smaken desto rivigare. Dock så är det just det som gör denna whisky rolig tycker jag. Jag har själv aldrig besökt Bunnahabhain och kanske just därför så uppskattar jag den desto mer. För mig så blir detta ännu ett bevis på att man faktiskt kan släppa bra ung whisky. Detta borde fler bolag lära sig. Varför inte en fast utgåva på en sju-åtta år? Det finns faktiskt bra ung whisky, den behöver inte passera tio år för att vara bra. Man behöver inte koka ihop en löjlig historia och gömma sig bakom ett fånigt namn. Detta visar Gordon & MacPhail gång på gång. Likaså med denna. SurBeppe har ännu en gång talat:)
Kent: Vet inte hur många utgåvor från Gordon & MacPhail jag provat, och jag måste medge att jag aldrig blivit besviken. Denna Bunna är en riktigt bra och intressant ungdom. Den upplevs betydligt äldre än sina 7-8 år. De tidigare Bunnahabhain som jag provat har jag verkligen gillat, framförallt de orökiga, där jag tycker att Bunna är som bäst. Sen håller jag med ”SurBeppe” i att fler destillerier borde våga ge ut whisky under 10 år. Och nu är tiden perfekt att våga ta det steget. I den NAS-tidsålder vi lever i finns en utomordentlig öppning att börja ”våga” presentera yngre whisky som inte måste ha minst ”10 YO” angivet på etiketten. Jag ser hellre ”7 YO” på etiketten istället för ”Amber”, ”Dark Origins” eller ”Ruby” på etiketten.
Provningsglas: Portoglas Talisker från Dryckesglas