Louis Reps – Gräver i whiskyns historia

Via en facebooksida stötte vi först på namnet Louis Reps. Louis delade där med sig av sin forskning om Svensk whiskyhistoria. Försäljningssiffror, bilder, statistik, inget verkade vara omöjligt för denna man att få fram. Givetvis så vart vi nyfiken att veta mer om denna man då han verkligen delar vårt intresse för whisky. Lyckligtvis så var Louis vänlig nog att ställa upp på en intervju.

Hej Louis. Presentera dig själv för våra läsare?

Jag är född 1953 och bor i Stockholm. Jag fick namnet Louis eftersom Louis Roederer var min mammas favoritchampagne. Jag ser mig numera som ett levande bevis på att alkohol och graviditet inte skall kombineras. Jag är egenföretagare och en person som lätt ”snöar in” på saker på gott och ont går ”all-in”. Tack vare ett sinne för ordning och struktur (tack Dropbox!) så kan jag ha koll på allt material jag samlar in. Andra intressen är elefanter och jag har nu på gamla dar börjat undervisa extra i matte på ett gymnasium, vilket är jättekul.

Hur började ditt intresse för Whisky?

Som barn när jag besökte mina morföräldrar satt morfar, som var född i Norge, ofta och drack en pjolter – en grogg på whisky och vatten som han drack i höga glas. Det var nästan alltid Long John. Själv drack jag nog whisky först när jag kom till Linköping och bodde i studentkorridor. I det gemensamma strykutrymmet stod en damejan och jäste och destilleringen skedde i ett duschrum. Slutprodukten trots att den blandades med allehanda essenser, bland annat whisky, gav finkelsmaken ett ansikte. När jag började jobba så innebar arbetet många resor vilket innebar en strid ström av taxfree-varor och då nästan uteslutande Ballantine´s, någon gång Chivas. Intresset för maltwhisky kom i början av 90-talet under en resa till Skottland. På rummet hade leverantören lagt en ask med miniflaskor ”6 Classic Malts”. Den var inkörningsporten till att gå på provningar och den första whiskyresan till Skottland gjorde jag 2000 med Angela Forsgren Dorazio och Micke Nilsson var en av deltagarna. Det året startade jag en whiskyklubb med runt 80 medlemmar, de flesta kunder. Vi köpte två fat hos Springbanks och det var ett effektivt sätt att behålla dem som kunder i mer än 10 år framåt.
2008 övergick intresset till att bli nörderi. På en resa ”Return of The Vikings” till Highland Park träffade jag Helena Hugo från Bredaryds Wärdshus och senare samma år kom jag tack vare min kollega Tom Hoyle över en spirit safe från Glenlochy Distillery.
Ett av mina favoritordspråk är – ”man lär sig av misstagen sa lysmasken som brände sig på en fimp.” Under dessa är har jag i whiskyvärlden nästan endast träffat lysmaskar. Personer som brinner för whisky och gärna delar med sig av sina kunskaper. En person som jag tills nyligen lagt i kategorin ”fimpar” var författaren till böckerna ”The Schweppes Guide to Whisky” och ”The Whisky Distilleries of Scotland and Ireland”. Han hade besökt Glenlochy kort efter att det stängdes 1983 och jag ställde massa frågor som jag aldrig fick svar på. Det faktum att han heter Philip Morrice gjorde det givetvis enklare för mig att kategorisera honom som fimp. I år fick vi dock kontakt och har utbytt information och jag har flyttat över även Philip till kategorin lysmaskar.

Berätta om ditt forskande om Whiskyhistoria?

Efter att jag köpt safen 2008 började jag intressera mig för historien bakom Glenlochy – ett destilleri som ju var ”silent” redan innan det blev ”silent” för gott 1983.
Det var mycket svårt att få fram information både från de senaste ägarna Diageo men även från böcker eller via internet. Anledningen var just att det var ”silent” och inte många visste mycket om det, inte ens i Fort Wlliam. Det slutade med att jag satte in en annons i en lokal tidning och frågade om någon visste något. Efter flera månader fick jag svar från en kvinna vars mamma varit sekreterare där. Det innebar att det nu fanns lite trådar att dra i. Trots att det nu är 35 år sedan det lades ner, har jag nu träffat de två senaste managers och ytterligare en person som jobbat där. Behöver jag säga att alla tre är lysmaskar?

Det var logiskt att jag började intressera mig för historien bakom safes när det nu stod ett i vardagsrummet. Inte heller här fanns det mycket information att hämta. I många böcker står det att uppfinnaren hette Septimus Fox, men när jag kom över patenten från 1819 och 1825 i London och Edinburgh så visade det sig att han hette James Fox. Septimus som också bodde i Plymouth hade av någon anledning förväxlats med James. Det år ett exempel på att om en felaktig uppgift upprepas tillräckligt många gånger så blir det en sanning.

Eftersom Glenlochy bildades 1898 var kopplingen till Pattison-kraschen som inträffade samma år självklar.

Vad är det som förvånat dig om svensk whiskyhistoria?

Det som mest förvånar mig är nog hur Skeppet hanterades av V&S och Systembolaget. Den marknadsfördes som en svensk whisky gjord på malt, trots att den var blandat med potatissprit. Man kan kanske tro att man på den tiden (60-talet) inte behövde ange detta på, men för märket Crown Blend specificerades att den var förtappad med potatissprit. Det var regel redan på Ivan Bratts dagar på Stockholmssystemet på 1910-talet att man angav detta. Nu blev inte Skeppet någon succé och V&S kanske bet sig i svansen.

En annan sak som förvånat mig är hur stor märket Standard Selection var (eller som min pappa kallade den Standard Solution med svenskt uttal på solution som gav associationer till lagning av cykeldäck). 3,6 miljoner liter per år i mitten av 60-talet är imponerande och kan jämföras med dagens försäljning av maltwhisky via SB som är 1,3 miljoner per år.

När du själv ska njuta av en dram vad väljer du då?

Med ålderns rätt så tenderar jag mer och mer åt sherrytung whisky från att ha gillat Islay-whisky, men med hjärtat väljer jag givetvis en Glenlochy.

Berätta om The Whisky GPS?

Titeln till boken valde jag eftersom GPS är initialerna till Glenlochy, Pattison och Spirit Safes och med tanken – alltid lurar det någon. Boken är en sammanfattning av det jag hittat om dessa tre ämnen och en bok för nördar.

Berätta om Pattison-kraschen för våra läsare?

Walter Pattison hade börjat sälja livsmedel och annat i Leith i mitten av 1800-talet och började som så många andra även sälja whisky. I början av 1880-talet tog de två sönerna Robert och Walter över företaget efter pappan och bildade Pattison, Elder & Co i Leith. Företaget expanderade kraftigt och surfade på den whisky-våg som svepte fram speciellt för blended whisky. Någon gång troligen1894 eller 1895 besöker Alfred Barnard (författaren till whiskynördarnas bibel ”The Distilleries of the United Kingdom and Ireland”) anläggningen i Leith och även Glenfarclas destilleri som Pattison senare köpte in sig i. Barnard i det häfte som troligen gavs ut i syfte för att bädda för en börsinstruktion är lyrisk av vad han sett. 1896 börsnoterades företaget och de preferensaktier som gavs ut som övertecknades flera gånger. Stamaktierna behölls av Pattison. Inte bara aktieägare spekulerade, utan även kunder genom en form av blankning. De köpte fat som låg kvar i Pattisons lager för att säljas efter ett år. Upplägget var att kunden och Pattisons skulle dela på vinsten. Kunden fick en sorts faktura som inte betalades utan Pattison kunde med detta papper gå till banken och få cash. Plötsligt en dag i december 1898 ville en av bankerna inte lösa in dessa papper och företaget föll ihop som ett korthus. Försöken att rekonstruera företaget blev långdragna, med många märkliga turer där fordringsägare och konkursförvaltare drog åt olika håll. För whiskyindustrin var det viktigt att säkerställa att inte all whisky som låg i lager slumpades ut på en gång. Detta skulle få katastrofala följder inte minst för de 40 nya destillerier som byggts under tio år (1890-1900). Rekonstruktionen misslyckades och samtliga tillgångar såldes ut vid ett stort antal auktioner ofta till mycket låga priser. Det framkom att bröderna gjort märkligare affärer t.ex. sålt samma whisky för spekulation till olika kunder och att de blåst upp vinsten inför börsintroduktionen. Resultatet blev att bröderna gick i personlig konkurs och dömdes till fängelse.

Från att ha varit kungar betraktades speciellt Robert som en playboy som levt lyxliv. De kritiserades för att ha lagt ner ofantliga summor på marknadsföring. Som ett roligt exempel nämns ofta de 500 papegojor som lärdes att säga ”Buy Pattison´s Whisky” och som flyttades runt till olika pubar. Om de var 500 har jag inte fått bekräftat men att de existerade finns dokumenterat från den tiden. Effekten för branschen var att det skulle dröja mer än 20 år innan ett nytt whiskydestilleri byggdes igen.

Efter att ha hämtat hem rättegångspapper och läst massor med tidningsurklipp är jag personligen av den uppfattningen att bröderna säkert inte var oskyldiga men att de förlorat kontrollen då företaget expanderat så snabbt och de skiljde inte på företagets och personliga tillgångar. Även bankernas generösa villkor och det rådande hausse-klimatet ledde till att många blev fartblinda. Det är vinnarna som skriver historia och Pattisons blev lämpliga syndabockar för en bransch som överexpanderat.

I början av 1980-talet kom nästa krasch för whiskyindustrin då många destillerier bl.a. Glenlochy lades ner. Denna gång fanns dock inga Pattison att skylla på. Det är väl heller inte helt otroligt att det inom 5-10 år kommer en ny krasch på grund av utbyggnaden av whiskykapacitet som sker nu, inte bara i Skottland utan i många länder,

Lite kul år att jag nyligen fick en beställning från USA på 5 böcker från en person med efternamnet Pattison. När jag frågade om han var släkt svarade han att någon i familjen som nyligen börjat släktforska tror det. Det skall bli kul att se vad denna tråd kommer att ge.

Du är ju också intresserad av Spirit Safes. Vad är det du finner så fascinerande med dem?

Redan vid mitt första besök i ett destilleri fascinerades jag av detta ”akvarium” som är whiskytillverkningens hjärta där det kontrolleras hur stort hjärtat blir. En gammal safe är ett exempel på hantverkskonst när den är som bäst.

Safes används fortfarande i hela världen trots att man inte behöver. Jag besökte 2010 Kavalan distillery i Taiwan för att titta på deras safe. Då hade de två safes och idag sju år senare har de tio. På hemsidan har jag samlat safes från över 160 destillerier och att besöka ett destilleri utan att ta ett foto på safen är lika allvarligt som att vara bjuden på ett bröllop och missa att ta ett foto av bruden.

Du äger också spirit safes. Från vilka destillerier kommer de?

Min första safe är tillverkad av McMillan och användes fram till nedläggningen 1983.

Vid mina besök i Fort William kom jag i kontakt med chefen för Ben Nevis, Colin Ross och han berättade att de skulle byta ut sina två safes. Han frågade om jag var intresserad av ett av dem och det var jag. Det andra står i besökscentret. Denna safe är av lite ovanlig konstruktion eftersom locket inte har gångjärn utan måste lyftas av. Mig veterligen finns det bara ett till och det stod hos Old Pulteney, men jag har inte fått fram mycket information om tillverkare m.m. och det är en annan tråd att dra vidare i.

Vad anser du om karamellfärgning av whisky och kylfiltrering?

När fler och fler produkter, inte bara livsmedel får detaljerade uppgifter om innehåll och tillverkning så går den skotska whiskyindustrin åt andra hållet och SWA motarbetar de initiativ som tas mot mer information till kunden. Man kan givetvis hävda att det inte spelar någon roll om man färgar eller kylfiltrerar whisky så länge den smakar bra. Jag dricker dock med hjärtat och då föredrar jag ofärgad och ofiltrerad whisky. Jag är inte heller någon vän av finished whisky, utan ser det mer som en marknadsföringsgrej för att bredda sortimentet.

Har du något whiskyråd till våra läsare?

Om någon skulle vara intresserad av att som jag dyka ner i något whiskyämne så finns massor av uppslag. Det finns massor av nedlagda destillerier, inte minst irländska och historien om den fascinerande Joseph Hobbs (ägare till bl.a. Ben Nevis) är några. Jag kan garantera att du under arbetet kommer att lära känna många nya lysmaskar inom whiskyvärlden.

Någonting du vill tillägga?

Många har frågat om jag inte skulle sammanfatta det som jag samlat in om svensk whiskyhistoria i en bok. Kanske blir det en bok en dag när jag samlat in lite mer och om jag hittar en medförfattare som kan omvandla fakta till intressant läsning.

Vi tackar Louis för denna intervju. För att komma till Louis hemsida klickar du HÄR.