Flaskan: Klassisk och snygg etikett. Har alltid tyckt att Laphroaigs buteljer andats klass och en sorts robusthet. Stilrent!
Doft: Den självklara röktonen är betydligt svagare än jag förväntat mig. Efter en liten stund upplever jag röken som mer askig. Däremot framträder söta frukter lite diskret som får mig att tänka på apelsin och citrus. Doften är faktiskt ganska tam (för att vara en Laffe). Det här är en whisky som kräver en längre tid i glaset, för efter 15-20 minuter kliver den medicinska tonen fram och omsluter sherrytonerna på ett bättre sätt. Angenäm.
Smak: Sherrytonerna är det första som slår mig med aprikos och russin. En svag smak av citrus vill också vara med och leka. Röken är fortfarande svag men finns tydligt där och omsluter smakerna och skapar en behaglig känsla. Smaken är trevlig och för ovanlighetens skull ”snäll” när man pratar om Laphroaig. Känner en förnimmelse av lakrits helt flyktigt. Ganska kort eftersmak som snabbt tonar bort efter att visat sin rökiga sherryton.
Betyg: 6.1 poäng. ”Njutbar” utan att sticka ut. Man förväntar sig dock mer av en Laphroaig, men till priset 389kr (70cl) anser jag att den verkligen är prisvärd!
Om Destilleriet:Vid ön Islays södra kustremsa ligger en av världens mest kända Maltwhisky destillerier – Laphroaig. I början av 1800-talet kunde man känna röken från de otillåtna destillerierna och som skattmasen använde för att se vart denna olagliga verksamhet pågick. På ön Islay verkade två bröder, Alexander och Donald Johnston, och framställde sin egen whisky. Dessa började känna skattmasen jaga dem i hälarna och legaliserade sin whiskyproduktion och grundade destilleriet Laphroaig år 1815. En intressant detalj är att de båda bröderna faktiskt hette McCabes (klanen Donald) men ändrade sina namn efter ett uppror mot de engelska övermännen 1745 och bosatte sig på ön Islay.
En annan intressant detalj om Laphroaig är att under förbudstiden på 1920-talet i USA var Laphroaig den enda skotska whisky som fortfarande kunde importeras och säljas lagligt av apotekare. Anledningen var dess medicinska smak. Man kan anta att de regeringstjänstemän som försökte smakade den inte kunde tänka sig att någon frivilligt dricker sådant – att det inte var för någon med svagt hjärta…